Att kvalitetssäkra enligt minsta motståndets lag

Ofta läggs nyproduktionen av webbplatser, inte minst i den offentliga sektorn, ut på externa konsultfirmor. Dessa konsultfirmor har precis överlevt IT-bubblans skrämmande lie, mycket tack vare effektivitet, kompetens och en förmåga att göra kunden nöjd. Det senare åstadkoms genom att leverera det kunden tror sig vilja ha. Eftersom beställarna sällan har djupare kunskap kring tekniska frågor blir deras kvalitetssäkring av den nya webbplatsen i stor utsträckning visuellt orienterad. Ser det bra ut blir kunden nöjd och frid råder i alla läger.

Vad är det då för fel på denna kvalitetssäkring? För det första, det som ser bra ut idag, i dagens webbläsare behöver inte göra det i morgondagens. Om utvecklarna använt en rad webbläsarspecifika tekniker för att få webbplatsen att se bra ut i exempelvis Internet Explorer 6, är det stor risk för att detta inte fungerar lika bra i nya versioner av webbläsare, inte minst av andra leverantörer. För det andra, även om det ser bra ut och fungerar bra hos konsultföretagen och ute hos kunden är det inte en garanti för att det fungerar bra ute hos medborgaren. En webbplats som är dåligt byggd har oftast onödigt stora sidor, en del webbplatser bygger dessutom nästan enbart på grafik i ett försök att säkra en enhetlig visning i olika webbläsare. Att det fungerar bra hos konsulten och kunden som sitter med uppkopplingar på 10Mb/s är inte förvånande, men hur länge orkar användare med modemuppkoppling vänta på att sidan ska laddas?

Men det viktigaste är kanske hur webbplatsen fungerar i andra sammanhang än för en ”normalanvändare”. Hur fungerar den att visas i en handdator? Hur fungerar den när besökaren inte befinner sig vid sin vanliga arbetsstation med sina vanliga inställningar? Hur fungerar den för de 1,2 miljoner funktionshindrade vi har i Sverige? Svaren på dessa frågor ges inte primärt av den visuella grundpresentationen som har använts för kvalitetssäkringen. Svaren här kommer i stället i stor utsträckning från den bakomliggande tekniken, och webbplatsens flexibilitet. Tyvärr är dessa båda aspekter sällan bra på nyproducerade webbplatser.

Man skulle kunna förvänta sig att nya webbplatser åtminstone följer vedertagna standarder, men det sker nästan aldrig att koden är korrekt. Inte ens denna rudimentära kvalitetssäkring är gjord. Grövre är kanske de fall där konsulterna haft krav på sig att exempelvis följa riktlinjerna i WAI (Web Accessibility Initiativ) eller riktlinjerna i vägledningen 24-timmarswebben, men där det vid en närmare granskning visar sig att det gjorts systematiska avsteg utan att kunden upplysts om detta. Risken att ”åka fast” är i vilket fall som helst väldigt liten eftersom kunden sällan har kompetensen att bedöma om man fått det man beställt. Intressant är också de många fall där utvecklarna vill ha extra betalt för att i arbetet följa vedertagna internationella standarder och regeldokument så som WCAG (Web Content Accessibility Guidelines). Ha inga illusioner om att det tar speciellt mycket längre tid att följa dessa riktlinjer, det är bara det att konsulterna inte behövt följa någon annan riktlinje än minsta motståndets lag tidigare. Därför krävs det lite utbildning och studier för att börja koda enligt standard.

För att demokratin inte ska bli lidande måste kvaliteten på nya webbplatser, främst inom offentliga sektorn, men även inom den privata, förbättras. Idag byggs det i varje ny webbplats in hinder som försvårar för många användare och som allt för ofta helt utestänger grupper av användare från att ta del av innehållet och tjänsterna. Den tekniska tillgängligheten måste hamna i fokus, men även den pedagogiska och språkliga tillgängligheten måste blir radikalt bättre. Först därefter är det av intresse hur webbplatsen är designad. Det finns ingen logik i att lägga en miljon på en snygg design och inget på tillgänglighet. Ingen användare avstår från att använda en ful webbplats, men många utestängs från en otillgänglig.

Andreas Cederbom