Att se människan bakom patienten
Sjukgymnastdagarna i Älvsjö. Intressanta föreläsningar. Men varför har ingen annan än jag talat om den grupp människor som inte ska återgå till arbete, utan som ska ut i arbete, kanske för första gången? Många av dessa träffar sjukgymnast regelbundet, vissa har en livslång relation med ”sin” sjukgymnast. De är friska personer som vill arbeta, som har kvalifikationer att kunna göra det men som arbetsgivare ute på arbetsmarknaden är vettskrämda för. Varför nämnde ingen dem?
De senaste dagarna har jag lyssnat på föredrag och symposier som handlat om begreppet arbetsförmåga och sjukgymnastens roll vid bedömning av arbetsförmåga. För mig som inte längre arbetar kliniskt är arbetsförmåga ett begrepp som kan diskuteras i många olika sammanhang och på många olika sätt. I just det här sammanhanget var det tydligen underförstått att fokus ligger på arbetsförmåga och långtidssjukskrivning.
- Man har inledningsvis talat om arbetsförmåga som ett ”mångfaktoriellt” begrepp.
- Man har talat om patientens återgång i arbete och om hur patienten bör anpassas efter nya förutsättningar.
- Man har kort nämnt arbetsplatsen i sammanhang som rör anpassning men man har inte gått in på djupet med vad man menat med denna anpassning. Är den fysisk, är den individuell?
- Trots att man inlett med att tala om arbetsförmåga som något komplext som också rör arbetsplatsen och den omgivande miljön, är känslan och min egen tolkning, att man under föredragens gång ändå har menat att problemen vid återgång till arbete ligger i diagnosen och sjukdomstillståndet hos patienten.
- Man har kort nämnt att det kan finnas psykosociala svårigheter vid återgång till arbete, men även i det sammanhanget har patienten varit subjekt och arbetsgivarens roll har inte diskuterats alls.
Det satt alldeles säkert företagssjukgymnaster med i auditoriet men ändå talade INGEN om arbetsgivarens ansvar att utforma arbetsplatser och arbetssystem utifrån mänskliga villkor.
Mot samma mål
På vägen hem hejdar jag mig själv i min kritik mot min egen kår och tänker; Kanske är det mycket begärt att man på en konferens för sjukgymnastkåren ska tala om HR-frågor? Men å andra sidan så är ju samsyn och samverkan A och O när målet är att få människor, oavsett fysiska eller psykiska förutsättningar, i arbete. Arbetsgivare behöver liksom arbetstagare stöd i att optimera sina förutsättningar och stöd i att mötas. Plötsligt inser jag varför det var så viktigt att jag deltog på den här konferensen…
Vi är kanske inte så olika ändå, sjukgymnasten som verkar inom vården och jag som jobbar med fysisk tillgänglighet och bemötande. Vården med fokus på människans förutsättningar och jag med fokus på arbetsgivaren och arbetsplatsens förutsättningar. Vi arbetar ju egentligen bara från olika håll men mot samma mål; att alla ska ges möjligheten att arbeta under mänskliga förhållanden.
Anna Williamsson,
Ergonom och projektledare inom fysisk tillgänglighet och bemötande på Funka