Den ofrivillige informatören
Kan döva ta körkort? Varför är din mamma döv? Hur vaknar döva på morgonen? Är det en självklarhet att svara på frågor om sig själv eller sina nära och kära i alla lägen? Det är positivt att folk är nyfikna och bryr sig, men hur privat vill man vara med folk man aldrig träffat förr? Det är lätt att bli en ambassadör för sin funktionsnedsättning och hela funktionshinderrörelsen. Men ibland kanske man inte vill förklara, sticka ut eller känna sig besvärlig. Bara vara, på samma villkor som alla andra.
Det verkar som om en funktionsnedsättning måste avhandlas först, innan man går vidare in på andra saker. Inte sällan förväntas det att man utöver svaret ska leverera fakta (hur många teckenspråkiga finns det?), personliga upplevelser (vad är den värsta tolksituation du varit med om?) och gärna ha en samhällspolitisk åsikt i ämnet (men hur tycker du att det borde funka då?). Allt detta ska levereras utan att vara en gnällspik eller utmåla sig som offer. Det kräver minst sagt att man är social, bekväm i situationen och framförallt att man har accepterat sin funktionsnedsättning.
Men ibland är det bättre med frågor, för om folk inte vet hur de ska bete sig känns det ännu mer obekvämt. Jag är den som är expert och jag vet ju faktiskt svaret, i alla fall utifrån mig själv och mitt perspektiv. En bra dag kan det till och med vara lite kul att någon har varit intresserad och vågat fråga.
När en funktionsnedsättning inte syns kan man välja att inte berätta om man inte vill eller känner att det är nödvändigt. Ibland är det tvärtom – att man verkligen vill förklara, för att inte bli missförstådd, eller upplevas som nonchalant. Som när man hör dåligt och inte hört att någon hälsat, eller bett att man ska flytta på sig så att någon kommer förbi. Då är det skönt om de ser hörapparaten bakom örat – en förklaring som får stå för sig själv.
Elisabeth Hagberg