Funka i Afrika
Det känns nu som att jag har fått lite olika perspektiv för olika delar av Afrika. Väst- och Östafrika är mycket fattigt medan södra och norra delarna har det aningen bättre, troligtvis för att de har ingått avtal med företag/rika länder. Länderna erbjuds högre levnadsstandard i form av nya vägar, sjukhus, skolor och så vidare. I gengäld skövlas de på alla sina naturtillgångar. I södra delarna har man Europeisk standard och det mesta man kan önska sig finns att köpa, åtminstone i någon affär.
När det gäller tillgängligheten i de olika delarna så kan man säga att det inte finns alls, eller tvärtom, tillgänglighetsproblem finns överallt. Jag har sett många synskadade som använder sig av människor som ”vita käppar”, då ofta ett barn eller barnbarn. Inget snack om att gå i skolan, utan att hjälpa sin anhöriga är självklart viktigast.
I Mocambique träffade vi en flykting från Kongo, han hade öppnat en liten butik i en container där han sålde mjöl, socker, dricka och så vidare. En ung och framåtsträvande kille som hade lärt sig 4 olika stora språk och han hade precis anställt en dövstum kille från trakten. När de pratade med varandra var det med ett hemmasnickrat teckenspråk som bara de förstod och de skrattade gott åt varandra hela tiden. Sådana stunder blir man glad av.
Här i Malawi träffade vi en äldre tysk man som var nybliven pensionär men som tycker om att försöka hitta på uppfinningar åt befolkningen. Han har kommit på hur man gör en lerugn av sand och vatten vilket självklart blir billigt. Fördelen med hans ugn är att man inte behöver hugga ner all skog för att få ved utan 10 kg ved räcker för att koka 100 liter vatten. Det ska jämföras med 160 kg om man kokar över öppen eld. Projektet har tydligen slagit väl ut och han anställer nu bara blinda personer som ska göra själva ugnarna. Otroligt kul att höra och det har naturligtvis blivit ett riktigt lyft för synskadade i trakten.
I Senegal och Mocambique har vi sett och pratat med flera personer i rullstol. Det är inte rullstolar av samma typ som vi ser i Europa, utan hemsnickrade rullar skapade av gamla cykeldelar, vissa har inte ens gummi på hjulen. Många av rullstolarna är också skänkta av religiösa organisationer.
Vi får alltid ett speciellt intryck när vi ser fattigdom, extrem korruption eller alla HIV sjuka (upp till 24 % av befolkningen) personer, men något som är mycket påtagligt är den stora procent av analfabetism som förekommer i de flesta länderna vi besökt. Otroligt vad begränsat världsperspektiv människor får när de inte kan läsa eller skriva! Det finns många olika aspekter på analfabetismen. Ett stort problem uppstår när någon person bara kan sitt eget språk (som kanske inte ens finns som skriftspråk) och skolböcker, nyheter och kunskap sprids genom ett lands officiella språk (franska, engelska eller portugisiska). Då har man liksom ingen chans att utvecklas. Mycket av den hjälp som kommer från de olika hjälporganisationer som man ser på vissa ställen gäller mat och samhällsstruktur så det verkar tyvärr som att analfabetism har kommit i skymundan.
Om Christer och Mias resa
Det finns massor av fina bilder och historier på Christer och hans fru Mias privata reseblogg om du vill läsa mer om deras äventyr. Bilden ovan är hämtad från ett minnesvärt möte i Burkina Faso i januari. Så här skriver Mia:
”Att ha varit på landsbygden i Burkina är något av de bästa erfarenheter vi upplevt. Den numera nyrakade chauffören och jag har varit med om oförglömliga saker, t.ex. att människor kommer fram till oss och bara rör och klämmer på våra händer och skriker när de märker hur mjuka våra är jämfört med deras (Chrille försöker rädda sin manlighet med en ursäkt att han arbetar på kontor).
I en ort fanns det en hel del barn av märket albino och vi tröga svenskar utan barn tänkte att de måste tänka WOW! någon som liknar oss, men det blev en motsatt reaktion, de vart livrädda och sprang och gömde sig så fort vi visade våra fula trynen. Det absolut overkliga och mest rörande ögonblicket var när vi fotograferade några människor i en liten by utan några som helst moderniteter. Eftersom vi har en fotoskrivare i bilen printade vi ut några bilder som vi gav bort. En kille blev så begeistrad av att se sig själv på bild att han började gråta, vilket även vi gjorde (i alla fall lite).”