När en säljare tappar rösten
Som säljare på Funka spenderar jag största delen av dagarna med att ringa runt till eller åka ut och besöka alla våra trevliga och kloka kunder runt om i landet. Att påstå att jag i mitt arbete pratar mycket vore en grav underdrift. Så när jag en morgon vaknade utan röst och med en känsla som närmast kan beskrivas som att ha ett knippe rabarber nertryckt i halsen blev jag minst sagt orolig. Således begav jag mig till läkaren som snabbt konstaterade att jag fått en infektion i halsen, närmare bestämt på stämbanden. Total tystnad i minst 48 timmar ordinerades. Något som skulle visa sig vara mycket, mycket svårt …
Endast ett par få steg från läkarmottagningen gavs jag anledning att fundera på hur ofta vi människor trots allt använder rösten då en trevlig individ från en av Sveriges största dagstidningar ville ge mig ett par nummer ”gratis”. Jag bet mig i läppen och gestikulerade efter bästa förmåga att jag inte var intresserad. Därefter gjordes ett besök till mataffären där all kommunikation från min sida skedde via nickningar och huvudskakningar.
So far, so good…
Riktigt olustigt blev det först när jag vid ett tillfälle begav mig in i en klädaffär och butiksbiträdet undrade om han skulle kunna hjälpa till med något. Det kunde han, men hur skulle jag få honom att förstå det? Jag hann inte med mer än att peka mig på halsen och täcka munnen med handen innan ett mumlande svar i form av - Nähä, ojdå, ähum … riktades mot golvet. Sen fortsatte han med sitt.
Jag är naturligtvis väl medveten om att ovanstående reaktion var sprungen ur osäkerhet och inte ur illvilja. Men oavsett avsikt ger den anledning till eftertanke.
Hur ofta får människor med kommunikationssvårigheter utstå liknande situationer? Rätt ofta skulle jag gissa. Räknar vi därtill in andra funktionsnedsättningar lär ”rätt ofta” i det närmaste kunna bytas ut mot nästan jämt. Vem bär ansvaret och vad kan vi göra åt det? Frågorna är svåra och alltför många för att kunna besvaras på denna lilla yta. Men många av de hinder som finns därute skulle lätt kunna avhjälpas med utbildning eller hjälpmedel. Jag fick trots allt endast uppleva hur det är att inte kunna tala i ett par dygn och fick under de dygnen gissningsvis endast snudda vid några få av de många problem och hinder man som funktionsnedsatt stöter på varje dag i sin vardag. Men jag kände mig obekväm i många situationer jag inte skulle behövt göra det i och märkligt hämmad när jag träffade vänner och kollegor jag normalt samtalar som en tok med. Och situationen i butiken hade lätt kunnat avhjälpas bara jag haft eller fått papper och penna. En obekväm situation hade snabbt och smärtfritt blivit rätt mycket trevligare för alla inblandade.
Nuförtiden går det ofta men absolut inte alltid att ta sig in och ut ur stora köpcenter och motsvarande med rullstolar och rullatorer. Det är bra men diskussionen behöver breddas bortom ”Enkelt Avhjälpa Hinder” mot de hinder ingen ser. För nog är det så att de hinder som gömmer sig i osäkerheten inför människans mångfald många gånger ställer till det mer än trösklar och trånga dörrar.
Jonas Eriksson, kommunikativt intresserad och numera återställd säljare på Funka