När konsulten ersätts av automatiska verktyg

Automatisk testning av tillgänglighet har funnits länge. När jag började nosa på tillgänglighetsområdet 2002 hade vi en brittisk polis som hjälp, Bobby. Namnen och verktygen har avlöst varandra, några mer hjälpsamma, andra har gjort mer skada än nytta, men strömmen av verktyg och tjänster tar inte slut, den ökar.

Vi på Funka är skeptiska till automatiska verktyg, eller kanske snarare till sättet de används på. Automatiska verktyg marknadsförs som att de kan göra allt, och det kan de inte. Du kan inte använda ett automatiskt verktyg (eller en samling verktyg) för att avgöra om en webbplats är tillgänglig, det går inte. Automatiska verktyg kan peka på troliga fel. I vissa fall kan de till och med göra det med hög tillförlitlighet, men de kan aldrig verifiera att en lösning fungerar för användarna.

Det finns otaliga exempel:

• En bild utan en alternativ-text kan vara ett fel, om det inte är en bild som bara är dekorativ. Det kan inte verktygen avgöra idag.
• En bild med en alternativ-text kan vara ett fel, om texten inte beskriver bilden. Det kan inte verktygen avgöra idag.
• Om en sida saknar språkangivelse i koden så är det ett fel, ett fel som ett automatiskt verktyg kan fånga upp, men om språkangivelsen sätts dynamiskt med JavaScript så klarar inte verktygen idag av att se det.

Ett annat stort problem är att automatiska verktyg idag är värdelösa på att hantera dynamiskt innehåll. Vi ser webblösningar idag som bara består av en enda html-sida, där innehållet laddas dynamiskt. Det är troligt att verktygen framöver börjar kunna hantera den här typen av situationer, men idag är det bara avancerade verktyg som måste programmeras för testscenarior som kan hantera det här, och de verktygen har en ganska begränsad användarkrets. De används vid stora tester av digitala system vid långa utvecklingsprojekt med mångmiljonbudgettar.

Hur vet vi att de är dåliga?

Funka har testat hur automatiska verktyg presterar i flera sammanhang. Bland annat har vi jämfört och validerat verktyg som tagits fram för utvecklare och redaktörer, vilket vi bland annat redovisade på Tillgänglighetsdagarna 2015. Vi har precis avslutat ett uppdrag för EU-kommissionen där vi granskat de verktyg och metoder som används för att för mätning av webbtillgänglighet i EUs medlemsstater. Resultaten är konsekvent dåliga.

Program och dokumentation från Tillgänglighetsdagarna 2015

Funka tar fram rekommendationer för en Europeisk mätmetod för webbtillgänglighet

Men om automatiska verktyg idag är värdelösa på att avgöra om ett gränssnitt är tillgängligt, hur kan jag säga att det är framtiden?

Vi måste tänka om

Automatiska verktyg idag tas fram efter en och samma princip. En eller flera utvecklare sätter sig ner och börjar fundera, vad kan vi testa automatiskt? Sedan bygger de samma funktionalitet som redan byggts i 100 tidigare verktyg. Därför stampar marknaden på samma ställe år efter år. Resultatet blir ett verktyg utan en tydlig användare. Det marknadsförs för utvecklare, redaktörer och webbplatsägare.

Håll i er nu, jag har en helt galen tanke… varför inte utgå från ett annat perspektiv, varför inte utgå från användarna? Vem ska använda verktygen? Då blir det genast mycket tydligare:

• Utvecklare behöver verktyg som kvalitetskontrollerar kod, exempelvis validering av html och css, korrekt användning av strukturelement som <nav>, <main> och wai-aria roller så som ”search” och ”complementary”. Utvecklarna behöver stämma av sidmallar och komponenter.
• Webbredaktörer behöver kunna kontrollera det dagliga, alltså att sidor som publiceras har logiska rubrikstrukturer, att det finns rimliga alternativ-texter på bilder, att texten verkar rimligt tillgänglig, att redaktionella tabeller är korrekta med mera.
• Granskare, alltså personer som går igenom ett gränssnitt för att avgöra om det är tillgängligt eller ej, behöver ett stöd i att identifiera potentiella problem. Det är en kombination av ovan, men presenterat på ett överskådligt sätt, något som går igenom en hel webbplats och försöker hitta avvikelser och konstigheter.

Det finns alltså minst 3 perspektiv och varje grupp behöver sin typ av verktyg. Problemet idag är att de flesta verktyg inte vet var de hör hemma, de försöker vara överallt, och misslyckas då också överallt. Det finns enstaka undantag och försök, men de kommuniceras ofta på ett felaktigt sätt och används därför av fel personer utan kunskap om vad de har framför sig.

Framtiden

Jag tror att mycket av det vi gör idag kommer att ersättas av automatiska verktyg inom en tioårsperiod. Jag som tillgänglighetsexpert behöver inte läsa kod i samma utsträckning utan kan fokusera på gränsfallen och de knepiga problemen. I dagarna lanserade Facebook en automatisk alternativ textning av bilder för gravt synskadade. Facebook gör alltså en analys av bilden och ger en automatisk alternativ text till den. Koppla på en sådan funktion på en funktion som går igenom en webbsida och tar ut bilderna och försöker avgöra om de har rimliga alternativ-texter eller ej och du har ett embryo till ett smart test. I dag gissar jag att funktionen inte är mycket mer än en gimmick. Men så är det med nästan all ny teknik. Den måste få tid att mogna men den kommer att nå en användbar nivå för våra syften. Samma sak går att göra med det mesta och det är därför jag tror att tillgänglighetsarbetet kommer att ha ändrats ganska radikalt om 10-15 år.

Men ett automatiskt verktyg kommer aldrig att kunna avgöra om ett gränssnitt är tillgängligt, det kommer bara att kunna göra en kvalificerad gissning. Om vi ska veta hur det egentligen fungerar för riktiga människor så måste vi testa med riktiga människor.

Användartest

Andreas Cederbom