Tankar från en neurofysiotypiker!
Vid sidan av mitt arbete som interaktionsdesigner på Funka är jag konstnär och keramiker och ända sedan min utbildning på Konstfack har funderat på begreppen fint och fult. Särskilt i konsthantverksvärlden där jag har verkat finns det fortfarande starka konventioner om vad som anses fint, estetiskt och hanverksskickligt och genom hela min karriär har jag försökt utmana de konventionerna eller rättare sagt göra mig oberoende av dem i mitt konstnärliga uttryck. För det är inte så att jag gör fult för sakens skull, som enda idé. Jag är ute efter ett uttryck eller innehåll som kan säga något om världen vi lever i och allt behöver inte sägas med vackra ord eller bilder.
Min egen användning av ordet fint är ganska bred. För mig är fint något som berör och det kan vara bilder och objekt såväl som tal, handlingar, människor och företeelser, goda som onda. Det kan alltså vara något som berör mig starkt negativt, som är hemskt men som jag ändå tycker är fint. Det kan kanske vara svårt att föreställa sig om det gäller en keramikskulptur men lättare om det till exempel handlar om en film. En dokumentärfilm kan handla om hemska saker, vara filmad med de enklaste medel, helt utan estetiska ambitioner att men ändå beröra starkt, ändå vara fin och så borde det kunna vara med konsthantverk också. Inom samtidskonsten vill man gärna hävda att allt är tillåtet och att man inte berörs av estetiska och hantverkskonventioner men jag tycker inte det stämmer. Jag tycker det finns konventioner där också och att fortfarande är relevant att prata om fint och fult där med.
Men vad har allt detta att göra med en krönika på Funka? För min egen del vidgades begreppen när min son fick sin Asperger-diagnos för ett tiotal år sedan. Fint och fult handlade plötsligt om normer som avgör om något platsar i ett sammanhang eller inte gör det. Att göra ett fult konstverk innebar plötsligt att argumentera för dess värde och rätt att existera i konsthantverksvärlden på samma sätt som att argumentera för personer med funktionsvariationers värde i samhället i helhet.
”Ordet normal kan göra ont om man inte omfattas av det" skriver författaren Martina Lowden i en artikel i DN (Mitt skräckslagna hjärta vill tala om rädslan, DN, 2011-10-26) när hon för första gången kommer ut med att hon har en Aspergerdiagnos.
Jag tycker Lowdens citat är tankeväckande men det är inte helt okomplicerat, för vad innebär det egentligen att vara normal och finns någon det över huvud taget någon människa som kan göra anspråk på att vara normal. Ordet i sig är svårt att använda då det per automatik förutsätter motsatsen, att det finns något som är onormalt, som inte lever upp till normen. Det blir en värdering, men jag kan förstå varför Lowden använder begreppet. Dels finns det säkerligen många människor som tänker på sig själva som normala och på olika sätt vill uttrycka det, men också att har man en funktionsvariation medför det oftast någon form av svårighet. Den kan vara fysisk eller kognitiv och hur mycket vi utan uttalade variationer än tycker att vi är onormala så har vi oftast lättare att fungera i dagens samhälle än vad de har. På Funka säger vi ”Det finns inga normalanvändare”. Det står på våra ryggar när vi minglar på Tillgänglighetsdagarna, det är bra och pekar också på att normal inte är ett begrepp som kan beskriva dem som inte har någon uttalad funktionsvariation.
Lowdens citat kan också vara problematiskt för att det skulle kunna tolkas som att hon har en önskan att omfattas av ordet normal, av att vara normal. En önskan som kanske många känner men få kan leva upp till idag och som i kombination med ett samhälle som mer och mer tenderar att lyfta normer som ett ideal kanske är en bidragande orsak till ökande rädslor, känslor av alienation och främlingsfientlighet.
Jag tror egentligen inte att Lowden har en sån önskan, hon vill snarare peka på känslan av utanförskap och problematisera ordet normal och därför använder hon också ordet neurotypisk när hon pratar om människor utan npf (neuropsykiatriska funktionshinder). Jag känner igen begreppet och använder det flitigt i formen NT-are när jag pratar med min son, men det fungerar ju inte i relation till andra funktionsvariationer som jag arbetar med på Funka.
Fint - fult, normal - onormal, rätt – fel. De är normerande begrepp, motsatsförhållanden och det skulle kanske behövas ett vidare och inte lika värderande begrepp för personer som inte har någon uttalad funktionsvariation.
Det märker jag exempelvis när jag pratar med min son och han frågar hur vi NT-are gör när vi skaffa nya kompisar. Jag märker det också på jobbet när vi gör användartester och ska ha med personer med och utan funktionsvariationer, då måste vi kunna kategorisera för att kunna få med som många olika behov som möjligt.
Så vad kan vi säga i stället? Neurofysiotypisk, NFT-are? Då blir det i relation även till fysiska funktionsvariationer. Nja, inte perfekt. Lite krånglig att säga och egentligen finns det ju ännu fler normerande saker att relatera till så det borde kanske vara nåt i stil med neurofysiosexuelltkönsnationalitetstypisk. Det vill säga vit heterosexuell man utan fysiska eller neuropsykiatriska funktionsvariationer. Typ som mig.
Linus Ersson