Tillgängliga älgar

På väg till förskolan

"Titta här, Cedrick" sade jag till min fyraårige son och pekade på biljettautomatens skärm på tunnelbanestationen. "Hade kontrasterna (jag sa nog färgerna) varit tydligare och texten större skulle jag kunnat läsa det som står här, istället måste jag lära mig ordningen utantill: ner, upp, ner, och sen vänster" (nej, jag vill inte ha ett kvitto). "Jag håller med" svarade Cedrick, "alla ser inte lika bra som jag". Idag har jag månadskort och slipper det här problemet, men det är liksom inte själva poängen!

"Håll mig i handen", sa jag när tunnelbanan stannade. Cedrick såg argt upp på mig och spände lårmusklerna. "Jag kan själv!" sade han och hoppade elegant till plattformen. Först när han landat säkert blev de engelsktalande resenärerna varnade för avståndet mellan tåg och plattform "Please mind the gap". "Vad gör du pappa?" "Letar efter människor på rälsen" sade jag med ett leende. "En förändring måste till innan något går fruktansvärt fel". "Jag håller med" svarade han, "alla kan inte hoppa lika långt som jag".

"Vem är SMS:et från, din sköldpadda?" fnissade min son. Han vet att det måste vara mörkt omkring mig när jag läser och skriver meddelanden på telefonen. Jag stack ut huvudet ur jackan och svarade "från mamma" och sänkte ner mig i mörkret igen. "Åh pappa, är du inte klar snart?" "Visst" ljög jag. Jag hade glömt att kisa när jag stack upp huvudet ur jackan och fått solen i ögonen. Meddelandet som tidigare hade innehållit text och tecken var nu ersatt med röda och vita ränder - tack ljuskänsliga näthinnor, små klickytor och dåliga kontraster! "Antingen måste jag skaffa mig en ny telefon eller nya filterglasögon" "Jag håller med" sade Cedrick och satte på sig sina Spiderman-glasögon "Alla har inte lika coola glasögon som jag".

Viktigt meddelande från förskolan

Jag anade ugglor i mossen när alla andra föräldrar hade med sig två lunchlådor, termos och sittunderlag. Jag vände mig till en av förskollärarna "Jag har inte fått något meddelande om att det var utflykt idag". "Men det har ju stått på whiteboard-tavlan i tre dagar nu". Jag tog med mig Cedrick till tavlan för att dubbelkolla. "Helt tom", sa jag. "Jag kan se några bokstäver och en glad gubbe", sade han. Jag satte näsan mot tavlan "jag har inte en chans att läsa ljusblå text mot vit bakgrund” (gäller både whiteboard-tavlor och digitala gränssnitt), ”de måste köpa in nya färger". "Jag håller med", sade Cedrick "jag tycker om att rita".

Älgar och andra husdjur

Sex timmar senare var hela familjen samlade på Frognerseteren* med skidutrustningen på. "Du går först", sade jag till min dotter på 13 år. Inte ett slumpmässigt val, hennes anorak var klarröd och lättast att följa, skidspåren är omöjliga att se (vitt mot vitt). Det hade börjat mörkna när jag fick syn på en hund utan hundägare längre bort i spåret. "Vad håller du på med, pappa?" "Visslar på hunden, titta där!". Min dotter vände sig mot det håll jag pekade, "pappa, det är inte en hund, det är en älg". Jag kisade mot varelsen (som fortfarande mer liknade människans bästa vän) för att se om den rörde sig i vår riktning. "Pappa" hörde jag en sorgsen röst säga bakom mig "vad kommer att hända med älgen?" Jag tittade på det bekymrade ansiktet och svarade: "Ingenting, jag gillar älgen precis som den är." Cedrick drog en lättnadens suck och sade "Jag håller med".

*Frognerseteren är ett populärt friluftsområde i Nordmarka utanför Oslo.