Stockholmsmodellen
Den så kallade Stockholmsmodellen är känd för den smarta lösningen som tillgodoser behov hos både personer med synnedsättning och motoriska funktionsnedsättningar. Så här berättar Catarina Nilsson, trafikplanerare på Stockholms stad, om modellen:
1. Vad är det som gör stockholmsmodellen till ett lyckat koncept?
Den förenar både de behov som personer med rörelsenedsättning och personer med synnedsättning har. Den har funnits länge och vi har inte bytt koncept (mer än kantstenshöjden vid rampen, se nedan). Det innebär att man känner igen sig. Lösningen är också inarbetad hos medarbetare på kontoret, konsulter, entreprenörer och användare. Lösningen är också ganska enkel, vi har inte blandat in en massa taktila plattor. Det är alltid svårt att kommunicera ut både till användarna och entreprenörerna hur saker ska användas och läggas.
2. Hur har ni tagit fram stockholmsmodellen? Blandade ni in brukarna i processen? Om ja, i vilket steg?
Det var en tjänsteman på gatu- och fastighetskontoret som ledde arbetet med att ta fram typritningen för övergångsställen omkring år 1998. Jag började 1999 och då fanns den redan. När Boverket släppte sina riktlinjer så ändrades reglerna för gångbanor som är smalare än tre meter, vilket i praktiken innebar att stolpen inte får placeras vid kanten för att avståndet mellan fasad eller dylikt och stolpen blir för smalt för att exempelvis plogbilar ska komma fram. Dessutom innebar dessa riktlinjer att slutet på rampen alltid ska vara i nivå med gatan, det vill säga 0 centimeter. Det tidigare kriteriet innebar att rampen slutade med en 3 centimeter hög kant mot gatan, vilket försvårade användningen för många.
Personer med synnedsättning och rörelsenedsättning var med i processen när typritningen togs fram. Eftersom jag själv inte var med så har jag inte full koll på i vilken utsträckning, men jag har fått uppfattningen att de var mycket delaktiga.
3. Vad har ni fått för respons på modellen, det vill säga vanliga positiva och negativa kommentarer?
Nu är det ju oftast de negativa man hör, men Synskadades Riksförbund, SRF, framhäver ofta stockholmsmodellen och anser att alla kommuner bör bygga efter den. De som röjer snö tycker att stolpen kan vara i vägen samt att rampen är något smal för att de ska kunna få bort snön ordentligt.
En annan vanlig synpunkt är att en del personer med rörelsenedsättning tycker att den sänkta delen borde vara större eftersom det är många som använder den (barnvagnar, rollatorer, rullstolar med flera). Detta har egentligen inte med typritningen att göra för där är det ritat ”rätt”, men i verkligheten innebär det att kanten för synskadade ganska ofta inte blir 90-grader mot gångriktningen vilket den helst bör vara för att underlätta orienteringen.
Om någon vill läsa mer: Boverkets riktlinjer heter Enkelt avhjälpta hinder, förkortat HIN 3, samt Tillgänglighet på allmänna platser, förkortat ALM 2.